Canggu 2.0

Veckorna flyter på med raketfart. Två dagar blev tre veckor, tre veckor blev en och en halv månad. Samtidigt så känns det som att dagarna står stilla då man inte har mycket på schemat. Kära vänner från Stockholm har hälsat på och jag har träffat många nya. Nu har precis Hanna åkt hem efter två veckor semester här på Bali och jag har lite kommit till det stadiet där jag inte orkar lära känna nya människor. Jag har träffat så sinnessjukt mycket människor på mina månader här i Asien att man inte längre har koll på alla. Vissa kommer väll alltid vara i minnet som ett frimärke från denna tid men andra flyger bort som vissna löv på hösten och det får man bara acceptera. Jag har lärt mig att uppskatta mitt eget sällskap så mycket mer. Hemma i Stockholm hade jag svårt att sitta still och kolla klart på en hel film då jag alltid  ville vara på språng. Nu kan jag lätt sitta på en klippa och bara kolla på vattnet i min ensamhet. Jag tänker att för varje resa man tar så lär man sig nått nytt, man får nya visdomar. Man kommer aldrig hem som samma person. Alla intryck man får varje dag formar en till den person man i slutändan vill vara. Zambia gjorde mig mer självständig, Chicago utvecklade mitt engelska ordförråd, Etiopien gjorde mig mer äventyrslustig och Asien gjorde mig mer fridfull skulle jag säga. 


Men nog prat om detta nu. Jag är kvar på Bali och har fortfarande båda fötterna på jorden. Jag har köpt egen surfbräda vilket är riktigt soft. Kul att ta tillbaka till Sverige och prova lite kallare vatten. Jag och Hanna blev medbjudna att fira Melasti med min Bali familj vilket är en högtid där man "rensar själen" från allt negativt inför deras kommande nyår. Vi var de ända västerlänningarna där bland hundratals lokalbor. En riktig häftig upplevelse som jag antar att man endast kommer få uppleva en gång i livet. Jag är så tacksam över att min Bali familj öppnade sina armar och lät mig ta en del av det. Vi tog en sväng till Gili öarna och sen åkte vi tillbaka för att bestiga Mount Batur vilket är en aktiv vulkan här på fastlandet. Vi vandrade, eller ja snarare klättrade upp mitt i natten för att sedan kunna se soluppgången från toppen av vulkanen. Ett majestätisk landskap trädde fram bakom bergen och det var lätt värt att inte få någon sömn alls den natten. Snacka om att man hade träningsvärk i rumpan efter.  






Melasti.






Mount Batur. Ja ni ser ju hur brant det var?



Nu har jag tappat bort mina enda flip-flops också och jag orkar inte köpa nya. Förstår dock inte hur man kan tappa bort nått som man aldrig använder? Jag går alltid barfota här. Spelar ingen roll om jag ska åka och surfa eller gå på restaurang. Barfota är det som gäller i ur och skur. Livet är allt träligt ibland. 

Jag och min lilla knodd Kadek. Busigaste flickan i hela Canggu skulle jag säga. 

Biljett hem är nu också bokad, trettonde april landar flyget på Arlanda. Det finns så många därhemma jag saknar.

Canggu

Efter några klagomål från mamma så kände jag att det nu är dags att uppdatera min position lite. Veckorna går i ett, vet inte ens vilken dag det är idag? Jag är fortfarande på Bali, närmare bestämt Canggu. Här kommer jag vara ett tag och faktiskt försöka skaffa en slags vardag. En konstig exotisk vardag. Jag behöver komma ner på jorden, festa mindre, packa upp väskan och bara vara. Jag blir nog här lite över två månader. Dock så börjar det kännas att man vart borta ett tag nu. Man träffar så många människor varje dag. Vissa pratar man med i 10 min över en kaffe, vissa träffar man en heldag och surfar och andra chillar man med i flera dagar. Man trivs i nuet men en sak som slagit mig är att dessa människor endast är "besökare" i ditt liv. De kommer och går. De flesta kommer man med störst sannolikhet aldrig träffa igen även fast man lovar att hålla kontakt. Man inser vilka ens bärande väggar är där hemma. Förutom familjen så är det några man insett att man saknar att ha i sin vardag. När jag kommer hem ska jag bli bättre på att visa min uppskattning till att ha dem i mitt liv. 





Bar vid namn Pretty Poison.

Så vad gör jag om dagarna? Inte lägger jag patinens och fräter på en solstol som jag antar många tror. I stor helhet så äter jag mat, tänker på mat och surfar däremellan. Det är konstigt hur lycklig man kan vara en hel dag av en bra våg? Sanslöst alltså. Har börjat trappa ner på brädstorleken också vilket känns spännande. Hade en 7'8 longboard förut men nu kör jag på en 6'4 shortboard/funboard. Ni som nu står och kliar er på pannan och inte förstår skillnaden så kolla bara på siffrorna, den är mindre. Över förväntan så tar jag många vågor med den mindre brädan, den känns rätt för mig. 


Jag med en longboard.

Vad händer mer då? Jo idag kommer Nicklas och hans kompis Rickard vilket ska bli hur underbart som helst. Längtar tills att se dem på vattnet haha. På fredag åker jag till Singapore över helgen för att förlänga mitt visum här på Bali samt träffa några vänner där och nästan vecka komma Hanna-Panna. Livet är som en pinne här - väldigt lätt. Ska bli konstigt att ställa in sig på att vara hemma i Sverige sen. I Sverige måste man t.ex. ha skor på sig, något som inte händer ofta för mig här. Jag börjar ifrågasätta evolutionen faktiskt. Skor är överskattat. 

Sihanoukville

Den senaste veckan spenderades i Sihanoukville - för tredje gången. Denna gång hade jag signat upp mig på ett yoga och meditations retreat i en vecka vid namn Vagabond Temple. Detta låg i utkanten på den mer lugna sidan av Sihanoukville. Jag kom dit med förväntan att hitta ett mer inner lugn och inte vara så uppe i varv hela tiden. Jag har som sagt problem att sitta still. När jag kom ditt vart jag gott bemött av en av ägarna - en israelisk kvinna vid namn Pasit. Hon och hennes man Kobi lever för yoga, de är såkallade yogisar. De var ett mycket harmoniskt par. Jag fick ett schema och fick en chock. Schemat visade x antal timmar yoga varje dag. Hur ska jag klara detta tänkte jag? Jag kör yoga max en gång i månaden hemma, jag är stelare än en hockeyspelare?! Jag bestämde mig för att försöka klara av alla pass varje dag. Det skulle bli min utmaning. Min kropp fick träningsverk som aldrig förr! Man vände sig dock efter två dagar. Jag skulle säga att yoga är som en chipspåse, man tar ett chips, sen två, och sen äter man upp hela påsen, sen är man fast. Meditationen var det jag fann svårt. Det främst om att andas och inte tänka på nått. I mitt huvud pågår tio långfilmer samtidigt. Människorna som vandrade runt på retreatet var en go blandning av alla åldrar och inte endast flummisar som jag trodde det skulle vara. Alla var med alla. Många underbara diskussioner om livet och olika värderingar.  Maten var vegansk och super god. Visste ni att oreo kakor är veganska? Hade ingen aning. Förutom kött och animaliska produkter så var koffein heller inte tillåtet på retreatet. Man ska komma ner i varv och inte upp. Jag var busig, jag smög iväg till ett kafé varje dag och tog min dagliga dos av kaffe. Jag behöver det om jag blir tvingad att gå upp kl.6 varje morgon! Vagabond Temple var ett himmelskt ställe. Det var lite ledsamt att lämna. 






Acro Yoga.


Det dagliga schemat.




Beroendeframkallande veganska kakaobollar. Nom nom nom.

Sihanoukville är egentligen ett party mecka för Kambodja. Här är det fest varje dag, långt in på natten. Hela stranden är fylld av barer där folk står och delar ut flyers där man får en gratis drink. Många blir fast här genom sin resa i Kambodja. Party hostel som är bra; Monkey Republic, Big Easy. 


Min rese guru.

Jag har nu landat på Bali, för andra gången. Här ska jag bara vara ett tag. Kanske två månader? Har ingen aning. Jag måste landa lite och hitta en vardag i resandet. Jag känner en del människor här på Bali som jag lärt känna under min resa så detta kommer bli toppen. Pricken över "i:et" är att mina vänner från Stockholm kommer ner och gör mig sällskap snart, Nicklas Åkerlund (22a februari) och Hanna Wikman (1a mars).