Canggu 2.0
Veckorna flyter på med raketfart. Två dagar blev tre veckor, tre veckor blev en och en halv månad. Samtidigt så känns det som att dagarna står stilla då man inte har mycket på schemat. Kära vänner från Stockholm har hälsat på och jag har träffat många nya. Nu har precis Hanna åkt hem efter två veckor semester här på Bali och jag har lite kommit till det stadiet där jag inte orkar lära känna nya människor. Jag har träffat så sinnessjukt mycket människor på mina månader här i Asien att man inte längre har koll på alla. Vissa kommer väll alltid vara i minnet som ett frimärke från denna tid men andra flyger bort som vissna löv på hösten och det får man bara acceptera. Jag har lärt mig att uppskatta mitt eget sällskap så mycket mer. Hemma i Stockholm hade jag svårt att sitta still och kolla klart på en hel film då jag alltid ville vara på språng. Nu kan jag lätt sitta på en klippa och bara kolla på vattnet i min ensamhet. Jag tänker att för varje resa man tar så lär man sig nått nytt, man får nya visdomar. Man kommer aldrig hem som samma person. Alla intryck man får varje dag formar en till den person man i slutändan vill vara. Zambia gjorde mig mer självständig, Chicago utvecklade mitt engelska ordförråd, Etiopien gjorde mig mer äventyrslustig och Asien gjorde mig mer fridfull skulle jag säga.
Men nog prat om detta nu. Jag är kvar på Bali och har fortfarande båda fötterna på jorden. Jag har köpt egen surfbräda vilket är riktigt soft. Kul att ta tillbaka till Sverige och prova lite kallare vatten. Jag och Hanna blev medbjudna att fira Melasti med min Bali familj vilket är en högtid där man "rensar själen" från allt negativt inför deras kommande nyår. Vi var de ända västerlänningarna där bland hundratals lokalbor. En riktig häftig upplevelse som jag antar att man endast kommer få uppleva en gång i livet. Jag är så tacksam över att min Bali familj öppnade sina armar och lät mig ta en del av det. Vi tog en sväng till Gili öarna och sen åkte vi tillbaka för att bestiga Mount Batur vilket är en aktiv vulkan här på fastlandet. Vi vandrade, eller ja snarare klättrade upp mitt i natten för att sedan kunna se soluppgången från toppen av vulkanen. Ett majestätisk landskap trädde fram bakom bergen och det var lätt värt att inte få någon sömn alls den natten. Snacka om att man hade träningsvärk i rumpan efter.
Melasti.
Mount Batur. Ja ni ser ju hur brant det var?
Nu har jag tappat bort mina enda flip-flops också och jag orkar inte köpa nya. Förstår dock inte hur man kan tappa bort nått som man aldrig använder? Jag går alltid barfota här. Spelar ingen roll om jag ska åka och surfa eller gå på restaurang. Barfota är det som gäller i ur och skur. Livet är allt träligt ibland.
Biljett hem är nu också bokad, trettonde april landar flyget på Arlanda. Det finns så många därhemma jag saknar.